Huspriser i Hawler

För cirka 4 år sedan kunde du köpa ett hus i Ronaki område (ett medelklass område), 600 kvm för cirka 50 000 USD. Idag kostar samma hus 600 000 USD. Så har du en uppfattning om hur mycket priserna har höjts.

Då pratar vi om ett land som inte har någon bostadslån. Byggindustrin upplever just nu sina guldtider. Det finns American Village, Italian Village, Dream City, Park Hotel, Empire Building, Kurdistan Tower, Nishtiman Mall, Media City. Byggprojekt värd flera miljarder dollar.

För den medelklass familjen finns följande hus. Huset finns nära universitet, det är ett B område (A som bästa läge). Huset är cirka 100 kvm stort, två våningar och en förfärlig inredning. Pris: 70 000 dollar = cirka 500 000 kronor.




Priserna för hus har stannat av nu på grund av den oro som finns för kommande valet i USA. USAs utgång kan försämra situationen för många då man oroar sig att terroristerna kommer aktivera sig i Kurdistan. Dessutom de ständiga hoten från Turkiet hjälper inte heller situationen. Nu har säkerheten för KRG område överlämnats "offentligt" till kurderna. En konstig manöver med tanke på Turkiet samlar sina trupper vid gränsen.

Konstiga beteende 2

Du kör bil på landsväg i Kurdistan. Du vill köra om bilen framför dig men du har dålig sikt. Bilen framför dig ger vänsterblinkers som betyder ”kör om mig, det är okej”. Problemet är hur ska vi veta att bilen inte kör om en annan bil framför sig? Hela syftet med vänsterblinkers för omkörning är för evigt förstörd nu.

Psst. Jag har bestämt mig att uppdatera bloggen då och då.

Sista blogg

Nu är det slut med bloggandet för mig. Jag började med bloggen för att fördriva tiden och nu har tiden kommit ikapp mig. Jag tackar för mig...

Jag lämnar kvar bloggen några veckor till innan jag tar bort den för gott.

Självmordsbombare i Maxmur 35 döda ( och en avslöjad i Hawler)

Runt Kl 13.10 såg vi massa poliser och säkerhetstjänstens bilar kring byggnaden där jag jobbar. På vänstra sidan har vi alla KDPs (Kurdistans Demokratiska Paritet) mediecenter och universitets administration. Vi brukar analysera om vår byggnad skulle bestå om byggnaden bredvid blev bombad? Vi skämtar om vilkas kontor ryker först och om vi överlever på andra våningen när vi har 5 andra våningar ovanför oss. Mitt uppdrag slutar om sju dagar så gänget var noga med att säga ”Lyckans ost! Du får sluta snart”.

KDPs mediecenter har blivit hotad otaliga gånger, på högra sidan av vår byggnad har vi en annan myndighet som också har blivit hotad. Den myndigheten är för kultur och media (jag vet inte vad den heter på kurdiska).

De ringde och någon sa att man har gripit en man som körde en falsk ambulans fylld med TNT framför vår byggnad eller var på väg till kultur och media byggnaden bredvid oss! Senare fick jag höra samma sak på radio.

Under samma stund berättar en gäst om en jätte bombexplosion i Maxmur, en liten stad som har en blandning av kurder och araber. Min morbror jobbar där så jag försökte ringa honom men nätet fungerade inte nu heller. Senare visade sig att han inte var på jobbet just idag.

För cirka två timmar sedan fick jag höra att en av min mammas släktingar dog i bomben, de har sökt efter hennes kroppsdelar i flera timmar nu utan framgång. Bara delar av hennes personliga tillbehörigheter har hittats. ”Det är ett hav av blod och människokött, jag vill hitta något av henne!” sa en gråtande släkting som vi ville hitta tjejens kropp. Det var hennes första jobb efter examen vid Maxmur kommunen för några månader sedan. Hon blev 23 år gammal. Den tragiska händelsen är inte första för flickans familj. Hennes 25-åriga bror dödades av amerikaner av misstag vid en omkörning i Maxmur för knappt ett år sedan. Hur ska denna familj klara sig genom det här går bortom mina tankar.

Antalet döda kommer att stiga till 100 kanske. Vi får se under kvällen hur många kommer att överleva.

På väg in till stan åkte jag förbi sjukhuset och tog denna bild. Det är rena kalabalik. Myndigheten ber allmänheten att hålla sig borta från sjukhusen på grund av säkerhet och de skadade.

Betalar vi priset för vår ”brödliga” hjälp i Baghdad mot terrorister? Kan det här vara ett svar från Al-Qaeda att inte blanda oss i kriget mot USA? Gjorde Jalal Talabani fel i att skicka tusentals kurder till Baghdad för att kriga mot Sunni islamister? Är det här priset vi betalar nu?

Nu blir tuffare tag mot nyinflytta araber och icke-kurdistani arbetare. Det väntar tuffa tag mot islamister och enligt vissa som jag har pratat med har säkerhetstjänsten gripit ett tiotal islamister från alla håll i Hawler.

På stan i Hawler

Mopeder börjar dyka upp som satan här i Hawler


En fortsättning på Batagatan


En park mitt emot Hawler goverment byggnad


Bata gatan - Den var jätte populär för sliskiga diskokillar


Hawler (Erbil, Arbil) är så pass stor att det inte går att ta bilder över allt. Stan består av flera delar:

En "qayseri" (inomhus marknad) som byggdes av judiska kurder för många år sedan.
Här kan man köpa guld, plastskor, kastrull, glas, fisk, kött, växter, råttgift ja i princip vad som helst finns i denna marknad. Den består av smala gator med många små affärer som säljer i princip vad som helst. Här ska du köpa tyg och guld och inget mer.

"Bata"gatan som består av många klockaffärer, restauranger och skoaffärer.

"Jaday iswaq sirwan" mycket kläder och bara kläder nästan.

"Shexala" är fattigmans bazar, här kan du köpa frukt och grönskar till låga priser.

"Jaday Shirin Palace /Mahkama" bara fotografer och fotoaffärer.

Det är många MÅNGA andra delar, det finns en gata som säljer bara datorer eller bara medicin. Helt absurd för det blir värsta trycket på området under vissa tider. Tex. "Medicingatan" som blir rena kaos på eftermiddagar då alla sjuka ska till samma gata. Tänk dig 1200 sjuka människor på samma gata! Tror du inte hur mycket sjudkomar sprids så??

Hawler är platt vilket gör det enkelt att bygga jämfört med Slemani och Dohuk. Här finns cirka 50-tals stadsdelar med affärer och butiker på alla huvudgator nästan. De lyxiga gatorna kommer att bli Kirkuk vägen, Ronaki (som blir en bankgata för övrigt), Ankawa vägen och hela Ankawa, Dreamcity området och kringliggande nya områden.


På tal om ingenting...
Anyways, jag har en otrolig hemlängtan idag, vad ska jag göra för att göra det bättre? Jag lyckades skicka in min krönika igår kväll. Många tror inte på mig när jag säger att jag jobbar 14-18 timmar om dagen tills de bor med mig. Jag saknar så många i Sverige, vissa lite extra mycket. Ditt "hem" är där dina kära finns och inte nödvändigtvis ditt eget hemland. Tycker inte du det?

Mamma klagade första dagarna på att jag jobbar för mycket, andra dagen hon klagade mindre. Tredje dagen klagade hon inte alls. Nu lämnar hon te åt mig innan hon läggar sig. Så är det med alla som jobbar med IT. Alla mina "IT-vänner" jobbar minst lika mycket som mig. I Sverige väntar Beyan.net på att byggas klart och jag längtar till att få visa nya versionen som jag ska bygga tillsammans med Zilan inom två månader.

Krönika in i god tid

Den otrolig snälla Inger på Uppsala Tidningen påminde mig att jag måste lämna in en krönika senast på måndag. Jag är så dålig på att hålla koll på alla deadlines. Behöver påminnas om olika datum och möten som jag har.

Det har kostat mig en hel del också, min glömska. Alla tandläkartider som jag har missat och fått betala ändå.

Nu kommer säkert några av mina vänner nicka nu och säga "ahhham..damn right! du är glömsk!"

Konstiga beteende 1

Tänkte börja med Konstiga beteende inlägg. Sådana är små korta inlägg som jag har observerat här i Kurdistan och du får bedöma om de är smarta eller korkade

Konstiga beteende 1
En ung man häller Cola över hela sin bil. Senare när han kör fastnar damm på cola-fläcken. Bilen blir nästan brun-aktig och äcklig.

Varför?

För att hålla bort folk från att stå brevid din parkerade bil och kanske råka repa bilen.

Stupid or smart? Vill man verkligen köra i brun skit hela dagen för att minska risken för repor? Är några repor fulare än en brunaktig bil täckt av cola-lera som locka fluggor och bi? Stupidio!

Stöd för Hawler

Som intro på Viva Kurdistan

En självmordsbombare väckte mig idag

Det svarta molnet har precis lagt sig.

Tidigt på morgonen väcktes jag av en bomb. Fönstren skakade och det kändes hela huset skulle rasa ovanför mig. Jag sprang ute direkt för att se vart min mamma var, jag visste att det var en bomb. En bombexplosion låter på ett speciellt sätt, har man hört den en gång så glömmer man aldrig den. Min mamma var inte hemma och telefonen fungerade inte.

Lite senare hörde jag massa polisbilar och ambulanser. Jag bytte om och började gå till jobbet som ligger någon kilometer där jag bor. På vägen dit märker jag att alla myndigheter är på alert. Sedan såg jag ett svar moln på långt avstånd och tog en bild. Vakterna står och tittar ut åt alla håll och tittar noggrant på varje förbipassande.

Strax innan jag kliver in i kontoret ringde mamma
”Tack och lov du svarade, jag har försökt ringa dig hela tiden” sa hon oroligt.
”Hörde du inte bomben som exploderade inte så långt ifrån Er” fortsatte hon och sedan avbröts kontakten.

Jag frågade väktarna utanför kontoret om bomben och de sa att det var Kurdistans inrikesdepartement har blivit utsatt för en självmordsbombare för tredje gången. På jobbet var det bara Sherko där som jobbar som tolk och jag frågade om han visste något men han hade ingen mer information.

Senare kom mina kolleger och var en hade information om vad som hände några kilometer från oss. Enligt säkerhetstjänsten och ögonvittnen hade en lastbil kört mot inrikesministeriets byggnad lastat med sprängämnen trots att väktarna sköt mot lastbilen lyckades föraren spränga sig. Det var tidigt på morgonen så det var många samåkte till jobbet eller skjutsade barnen till skolan. Ett flertal förbipassande bilar sprängdes och alla gående nära explosionen blev skadad eller dödade. Internet var nere tills för någon minut sedan under tiden jobbade vi, jag tänkte på alla som måste leva med det här dagligen. Pappa lyckades ringa mig och fråga hur jag mår och han blev glad att höra mig.

Enligt de officiella siffrorna är det 14 personer som har dötts men jag tror siffran kommer att bli högre under dagen då många av dem skadade har livshotande skador.

Det betyder ingenting egentligen men det kändes skönt att mina föräldrar och en vän hörde av sig och frågade om allt var okej med mig. Kommer inte glömma det.


En bild från Kurdistan News (Kan inte hitta källan)

Vart är floden? Vart är skogen?

Häromdagen åkte jag och en vän till Kelek som en gång i tiden var känd för sina vackra skogar och grönska. Här låg en flod som gav näring och vatten till ett stort skogsmoråde och skapade en tillflykt för Hawlers invånare.

Vi ville se om det fanns något i området som man kan investera i men vi blev besvikna. Redan på väg in i området fanns ett 80-tal bilmekaniker som förstörde områdets yttre kant. Istället för att plantera blommor och träd har oljafläck och skrotbilar förstört naturen på både sidorna av gatan. Skogorna hade försvunnit och de få kvarande har försummats. Under "sanktionsåren" högg man av alla träd för värme men man planterade inga nya. Så är det med mentalitet här som jag oftar råkar ut för. Man vill lösa problem för idag och aldrig tänker på framtiden. Man vill göra rent framför sitt hus och läggar alla sopor i marken mittemot. Usch!

Flera byggindustrier använder vattnet för att hämta ut stenar och vattnet är totalt förstörd. Några fiskar lär man inte hitta i Keleks vatten längre.

Vi gick till en märklare och frågade om varför Kelek hade blivit så, vart skogorna tog i vägen och varför vattnet som var en av dem populärste ställen för bad har förvandlats till slum och sopor.

"En ideell organisation från utlandet planterade träd och vattnade skogorna i fler år. Man investerade nära 40 miljoner dollar på verksamheten och lämnade över den till regeringen" sa han

Efter organisationen lämnade över verksamheten till regeringen försummades alla trä och blommor. Pengar "försvann" för kassan och så man kunde inte betala för att vattna träden.

Korruption i de lokala myndigheterna är allmänt känd för invånarna, den är djuprotad i samhället. Regeringen har tidigare försökt komma åt korruptionen men tycks alltid komma halvvägs.

Än så länge så håller Kelek på att bli en dumpsite. Det som förbluffar mig mycket är att ingen reagerar. Det bor över 10 000 invånare i Kelek om Kelek hade kvar sina skogar nu så hade deras hus och egendomar ett högre värde och fler företag skulle etablera sig här.

Farväl Kelek ...


Hela vattnet är lera nu och fiskar är utdöda nu


Bild på nya bron


Man kunde simma i den här floden förut men tack vore några fabriker så har man förstört Keleks vatten.

PS. Min dator har drabbats av virus, trojan, worm .. you name it! Har suttit hela dagen och bara rensat datorn från allt skit. Det är sista gången jag användar någon annans USB-minne!

Haji Omoran del 3 (sista delen)

"Vakna, det är sent Amer!" förskte Behrooz förgäves väcka mig.

Jag stack ut huvudet lite med slutna ögon från täcket, har du gjort dig redo? frågade jag Behrooz.

"Näääj..?" svarade Behrooz

"Fixa dig och väck mig sen".

"Vakna, det är sent! Hallå vakna!" sa en mer irriterad Behrooz

"Har du pakat grejerna i bilen?" blev svaret från mig.

"Näääj.." svarade Behrooz och rusade ut

En timme senare

"Amer, vakna nu, allt är packad och allt är redo. Nu är det dags att vakna" sa Behrooz med en tung suck.

"Måste jag? Okejdå ... " sa jag medan jag tvingade mig själv up och mötes av ett mäktigt berg klädd i snö på toppen genom fönstret. Behrooz hade rätt, trots att det var jätte mörkt visste han exakt vart berget låg. Jag kallar honom ibland för LKGPS (Levande-kurd-GPS) eftersom han verkar veta vart allt ligger i Kurdistan.

Utsikten från fönstret


Smugglare gör sig redo för att åka i väg

Vi stack till "värdshusets" restaurang för att äta frukost som var te och surt yoghurt med bröd. Vi drack två koppar te och Shwan kom in leende och retade oss: "Ni sa att ni skulle vakna tidigt, det är redan 8.00".

Gatorna var inte tomma längre, hundratals hästar hade invaderat hela byn. Gatorna var hög trafikerade med kommande och gående lastbilar och hästar i hundratals.

Härifrån smugglas varor in och ut till Iran. Man smugglar bildelar, cigaretter, och framför allt alkohol till Iran. På resan tillbaka tar man med sig olika billiga medicin, fejkprodukter, mat men framför allt bensin. (Ja, kurder importerar bensin från Irak för att Iraks bensin räcker inte till befolkningen och när det räcker så är det smutsigt).


Du kan nog förstå vad dem gör reklam för


Stackare hästar - väldigt dåligt behandlade


Hästens Express AB :P


Fler bilder - på väg tillbaka från Xana


De som inte har råd med hästar


Den inofficella vägen - Endast för bildelar

Behrooz började bli orolig för att mannen som skulle komma för att ta emot vår dieseltank hade ingen vana att smuggla sig till Kurdistan. Han bestämde sig för att skicka dieseltank till Xana, en närliggande liten stad vid gränsen. Shwan var snabbt på att peka på två smugglare som satt och drack te i hans restaurang. Ena, med stor mustasch och såg förvirrad ut och den andra blod och gröna ögon.


De två smugglarna som vi förhandlade med, jag har täckt deras ansikte för säkerhets skull.

Vi kom överens om ett pris, 45 000 dinar cirka 35 dollar för att de ska ta denna dieseltank till Xana från Haji Omoran. Han skulle ta den på sin rygg och gå över ett berg i hela två timmar. Man såg på han att han redan hade gjort en tur och retur.


Det tog ett tag innan han kunde få diseltanken på sin rygg. Vi bestämde oss att skjtusa dem till närmaste man kan komma till smugglare-vägen för plåt. Tydligen finns det flera vägar, varje produkt har sin egen smugglarväg. Det finns en oskriven regel, vid sprit-vägen kan du inte smuggla bildelar.


De försöker undersöka hur dem ska få tanken på sin rygg


En hawleri-akre mellan två vägarna, blev nästan överkörd av en häst för att ta denna bild.

Och alla smugglare hade ett Smugglare ID-kort. Jag skrattade så mycket åt det hela, kan du tänka dig att ge smugglare ett officiellt kort för att komma och gå in till gränsen.

Lastbilarna tog den officiella vägen medan de andra tar vägen i lera bredvid upp på berget och ner på andra sidan är det "Iran".

Mötesplats för de kurdiska hästarna

Runt KL 12.00 skulle vi dra iväg, vi fyllde på bilen med iranskt bensin och drog iväg. Vi bestämde oss att ta vägen hem via Qandil. Ett omtalat område i massmedia då området kontrolleras av HPG (Den militära grenen av PKK). Senast jag var i Qandil var jag väldigt liten
så jag såg emot att resa genom området.


En bybo på väg hem

Efter några fel körningar hittade vi vägen till Qandil. Den första kontrollen var bara 10 minuter från sista posten av KDP kontroll. Vägen till Qandil var ganska lätt och mjukt att köra på vägen men vad som förvånade mycket var alla små byar vid vägen. Nästan hälften av dem var blonda och blåögda. Det var ett märkligt att se dem i små många antal.


På väg till Qandil


Vägen var lång men värd varje sekund


Fåren njuter av våren

När vi kom fram till HPG(PKK) kontrollen blev vi som alla andra kontroller tillfrågade om vart vi kom ifrån och vart vi ska. De frågade efter ID och de välkomnade oss. Vi passerade ett antal sådana kontroller. Varje kontroll hade bild på dess ledare Öclan och flera flaggor på HPG och PKK. Jag frågade en av dem om jag fick ta bild på deras post men han tackade nej snabbt.

Qandil

På väg in i Qandil området var landskapet ännu vackrare än jag förväntade mig. Här låg naturen orörd av människans skräp och förstörelse. Här var naturen lämnad ifred. Vi körde ner från ett berg och fick syn på en restaurang (kebab och tekka) vid vägen. Behrooz insisterade om att käka lunch där. Jag gick med motvilligt med tanke på att restaurangen stod ganska glest från civilisationen och då undrar man hur man håller köttet nerkylt.


Restaurangen

Det två gäster som hade precis fått sin mat, både kurder från norra Kurdistan och en turkisk registrerad bil stod parkerad framför restaurangen. Vi åt lunch och beundrade naturen från våra plaststolar och men mina tankar var mest inriktad på när vi skulle få symptom för matförgiftning.


Godaste tekka jag har ätit under denna resa

Vi åt snabbt och drog iväg för att komma till Hawler innan mörkret faller igen. Vi körde till Ranya, en tidigare by numera en liten stad med många hushåll och otaliga många fabriker utanför den nya staden. Om jag inte missförstod mig så var Ranya allti startpunkten för alla uppror, härifrån kunde man ta sig till Hawler och Slemani relativ enkelt.

På vägen stannade vid Balakan och fick se massa studenter fira avslutning

Ville dansa men Behrooz sa att vi hade bråttom

Under dessa resor har jag lärt känna mitt land och en vän som jag inte trodde existerade i vår samtid. En idealist som gör så mycket i det dolda för sitt folk och sitt land. Behrooz förtjänar ett eget blogg inlägg. Jag ska besöka honom om två veckor då hans Kurdiska Kulturarv Institutet där han är boss, håller en fest i Dohuk. Jag tänkte intervjua honom för Beyan.net och även för ett kort inlägg här på bloggen.


Eftersnacket...
Det finns säkert många länder som har ännu vackrare landskap och natur men dessa kan aldrig mäta sig mot Kurdistan. För dessa berg, floder och dalar är kurdiska, VÅRT att älska, att beundra, att värna om och att kämpa in i döden för. Jag tänker på det ofta, hur långt ska man gå för att kämpa för sitt land. Rätten att kalla allt det här kurdiskt, rätten att vandra genom den, rätten att dessa bär ett kurdiskt namn. Hur långt skulle jag gå? Tills sista anden måste jag säga.

Haji Omoran del 2

Vi kom fram ganska sent, runt klockan ett på morgonen. "Värdshuset" hittade vi lätt för att det var det enda ”hotellet” i byn. Vi sökte upp ägaren till värdshuset som hette Shwan. Med ett berett leende tog han emot oss. ”Ni får det bästa rummet, låt bara min son dammsuga rummet först” sa han medan han öppnade dörren. Rummet hade inga sängar bara små madrasser runt om rummet. Det fanns en TV och ett element och det var riktigt kallt i rummet.

Vi satte direkt igång elementet och Shwan bjöd sig själv in och satte sig med oss på golvet framför elementet. Rummet var dyrt nästan 50 dollar per natt och vi klagade över det överpriset som vi fick. Shwan skyllde det på de dyra el-kostnaderna som kommer från Iran. Japp, du hörde rätt. Iran säljer el till Haji Omoran och närliggande byar och tjänar stora pengar på det. Shwan visade vara en av de ”oldschool” kurd som var godhjärtat, trevlig och gästvänlig. Han började berätta för oss om Haji Omoran och dess historia. Hans berättarteknik var fascinerande, hur han berättade kan aldrig upplevas som text man måste höra honom!

Här är några valda berättelser

Om mordförsöket på Mustafa Barzani
”Jag var liten men jag kommer ihåg allt. Flera imamer kom till byn, med stora skägg och imam-kläder och skulle träffa Barzani. De kom i en jeep skickad från Saddam Hussien för att mörda Mustafa Barzani som ledde då en beväpnad kamp mot Irakiska regeringen. Jag hörde smällen för vi bodde inte så långt från Barzanis hus. När vi kom fram såg vi en skakad Barzani med ett sår på pannan från ett bombsplitter. Barzani hade överlevt bombexplosionen för att hans servitör råkade stå i vägen och fick ta emot smällen.”

[Egen anteckning:
En annan imam som satt bredvid Barzani försökte komma åt avtryckaren men Barzani hög honom ihjäl med sin dolk innan han reagera. De andra dödades av Barzanis livvakter och utanför fanns fler irakiska agenter som också dödades.. Servitören räddade Barzanis liv genom att råka vara framför Barzani när bomben exploderades. Idag är familjen till servitören en de rikaste i Kurdistan då de fick en rejäl uppskattning i form av ekonomisk ersättning av Barzanis familj.]

Om KDPI peshmerga
”Det var en kall vinter, jag sov i restaurangen för att läget inte var stabil i Haji Omoran. Tidigt på morgonen väcktes jag av en person som stod utanför restaurangen och knackade på dörren. Jag visste inte vilka dem var. Jag kikade genom en öppning och så flera lik utanför min restaurang. De var klädda i vita kläder, skor, byxor, mössor, mask … allt var vit förutom deras ögon som var svarta. Jag blev rädd, jag sprang tillbaka till min säng och la täcken över mig. Jag tänkte att jag måste drömma för jag trodde på allvar att liken hade vaknat till och försökte hemsöka mig. Men liken framför min restaurang slutade inte, de fortsatte slå hårt mot dörren. Vad skulle jag göra? Jag kom till dörren och ropade genom dörren men jag hörde en grov röst utan att jag förstod någonting men det kan han berott på all material jag hade lagt mot dörren för att förhindra plundring. Efter ett tag samlade jag modet att öppna dörren och då stod en KDPI peshmerga klädd i endast vita kläder och frågade mig om jag hade lagat te.

Jag gav dem nyckeln till restaurangen och gick till sängen igen. Jag var tvungen att lägga mig och sova för jag var fortfarande i chocktillstånd.”

Om PUK peshmerga
”De kunde kriga, de var modiga. Två bröder lyckades förhala en hel KDP armé med en BKC och andra dylikt vapen... när KDPs män spred sig i berget lämnade bröderna sitt fäste och red en häst genom staden för att undkomma kulorna från KDP peshmerga, strax innan dem nådde sitt mål blev dem nerskjutna och dog på plats.”

Om PKK peshmerga
”De var artiga och välorganiserade. När de tog över kontrollen av Haji Omoran kom dem ner till byn utan skor. De hade tolv par tjocka strumpor på sig för att undvika göra så mycket väsen av sig när dem kryper fram till sina fienders poster. De använde granater för att döda, de klädde sig i gräs och lera och sakta kom dem fram och slängde en granat. De var otroligt skickliga.”

Så en sammanfattning av vilka brödarkrig som fördes i Haji Omoran
KDP – PUK
PUK – PKK
KDP – PKK
Biztnawa – KDP
Hizbollah – KDP
PUK – Yekgrtu

Till och med jag blev förvirrad av så många konflikter mellan dessa parter. Vi vet bara att PKK var den som hade mest grupper emot sig och Hizbollah undanröjdas av KDP efter deras envisa försök att ha kontroll över Haji Omoran.

Det blev en väldigt informativ kväll och underhållande att få höra Shwan återberätta alla dessa konflikter och små detaljer som framhäver en unik situation.

Imorgon bitti skulle vi skicka en tom dieseltank till Behroozs släkting eftersom det är så svårt att få tag på dessa bildelar i Iran.

”Du kommer att vakna och det första du kommer att se är ett mäktigt berg från detta fönster, Amer” sa Behrooz som sista kommentar för kvällen. Jag tittade ut genom fönstret och allt var svart.

Imorgon ska jag publicera mycket fina bilder från hemresan där vi passerar PKK kontrollerad område, Qandil.




Hus byggt på svenskt vis i Shaqlawa


Vackert -


Kisokerna samalat på en plats istället för att sprida ut sig.


Det börjer bli mörkt


Shwans "värdhus" -

Haji Omoran del 1

Vi åkte från Hawler runt KL 17.00 och körde förbi första säkerhetskontroll vid 17.20 utan problem. Cirka 20 minuter senare kom jag på att jag inte hade tagit med mig något ID. Det går inte sa Behrooz, vi vände om och körde tillbaka mot Hawler för att hämta mina ID-handlingar. Vi kom tillbaka till samma kontroll och där blev vi stoppad för att legitimera oss. Problemet var att jag åkte just från Hawler utan ID och nu kunde jag inte visa något ID.

På väg till Mesif

Jag bads om att stå vid sidan och ringa till någon för att hämta ID. Problemet var min mobil var i bilen och även om jag ringde hem så var det ingen där för att hämta mitt ID.

Det hela var idiotiskt egentligen men för att klara sig genom sådana kontroller måste man "spela" deras spel. Vi lyckades tillslut att övertala de att låta oss åka in i Hawler genom att rada upp namn och företag som vi hade någon sorts koppling till via vänner eller egna.

Det blev sent och mörkret skulle snart falla men vi valde att köra ändå. Cirka två timmar senare befann vi oss i Dyana, vi körde förbi Harir som är en kristen by vars befolkning har genom historian var en dem mest stödjande grupper inom KDP. Bland dessa var Franso Hariri.

Det var underligt att resa så spontant, här i Kurdistan verkar jag inte vilja göra spontana resor. Vägarna är inte de bästa och det finns många fartdåror på vägarna. Men Behrooz körde försiktigt och vi lyckades köra runt i Dyana som var belägrat av nattens mörker.

Byn hade ett hotell bara, Bêriz hette den. Medan Behrooz parkerade bilen gick jag upp till hotellet för att boka rum för kvällen. Så fort jag klev in i hotellet (som såg ut som en crackhouse från NY) kom vågor av en frätande bajslukt därmed ”craphouse”. Men jag höll andan och gick uppför trappen, envist försökte jag övertala mig själv att jag inte alls den "stadskille" som Behrooz påstår att jag är. Nu ska jag visa han att jag sannerligen kan sova i ett "craphouse".

Receptionen bad mig att gå till säkerhetspolisen för att hämta "tillstånd" för att sova över i Dyana. Underligt tyckte jag, jag menar vi hade ju ID?

Jag rapporterade för Behrooz som var på väg in i hotellet. "Kom vi åker till Haji Omoran!, vi kan sova ett "värdshus" där, det är ingen lyx men vi får i alla fall mycket vila och få en tidig start på morgonen för att göra mitt ärende". Ja, vi kör! Heller dö i trafiken än att stå ut och andas den crap hela kvällen.

Vi körde mot Haji Omoran som skulle ta minst 2 timmar och göra vägar som vanliga bilar skulle aldrig klara av. Vår Patrol klarade av vägen elegant även om det kändes ibland att vi flög i luften.

Väl framme i Haji Omoran, som ligger några minuters körning till östra Kurdistans gräns kände vi hur kallt det var. Det var säkert bara några grader varmt. Haji Omoran har varit ett fäste för gerilla krigsföring och dessvärre för brödarskriget. Här kontrolleras den illegala smugglingen till Iran därmed en inkomstkälla. Under Iran-Irak kriget ockuperades detta område i flera år men lämnades av iranierna allt enligt fredsavtalet. Detta område har kontrollerats av PUK, KDP, KDPi, Yekgrtu, Pizotnawa, Hizbolla, och PJAK/PKK.

Imorgon ska jag berätta mer om Haji Omoran



På väg ner från Mesif till Shaqlawa


I byn Gwêrê där kor har förträdde i trafiken


Shaqlawa - mycket finare i verkligenheten.
Vi hade ett sommarhus här en gång i tiden :(