Det svarta molnet har precis lagt sig.
Tidigt på morgonen väcktes jag av en bomb. Fönstren skakade och det kändes hela huset skulle rasa ovanför mig. Jag sprang ute direkt för att se vart min mamma var, jag visste att det var en bomb. En bombexplosion låter på ett speciellt sätt, har man hört den en gång så glömmer man aldrig den. Min mamma var inte hemma och telefonen fungerade inte.
Lite senare hörde jag massa polisbilar och ambulanser. Jag bytte om och började gå till jobbet som ligger någon kilometer där jag bor. På vägen dit märker jag att alla myndigheter är på alert. Sedan såg jag ett svar moln på långt avstånd och tog en bild. Vakterna står och tittar ut åt alla håll och tittar noggrant på varje förbipassande.
Strax innan jag kliver in i kontoret ringde mamma
”Tack och lov du svarade, jag har försökt ringa dig hela tiden” sa hon oroligt.
”Hörde du inte bomben som exploderade inte så långt ifrån Er” fortsatte hon och sedan avbröts kontakten.
Jag frågade väktarna utanför kontoret om bomben och de sa att det var Kurdistans inrikesdepartement har blivit utsatt för en självmordsbombare för tredje gången. På jobbet var det bara Sherko där som jobbar som tolk och jag frågade om han visste något men han hade ingen mer information.
Senare kom mina kolleger och var en hade information om vad som hände några kilometer från oss. Enligt säkerhetstjänsten och ögonvittnen hade en lastbil kört mot inrikesministeriets byggnad lastat med sprängämnen trots att väktarna sköt mot lastbilen lyckades föraren spränga sig. Det var tidigt på morgonen så det var många samåkte till jobbet eller skjutsade barnen till skolan. Ett flertal förbipassande bilar sprängdes och alla gående nära explosionen blev skadad eller dödade. Internet var nere tills för någon minut sedan under tiden jobbade vi, jag tänkte på alla som måste leva med det här dagligen. Pappa lyckades ringa mig och fråga hur jag mår och han blev glad att höra mig.
Enligt de officiella siffrorna är det 14 personer som har dötts men jag tror siffran kommer att bli högre under dagen då många av dem skadade har livshotande skador.
Det betyder ingenting egentligen men det kändes skönt att mina föräldrar och en vän hörde av sig och frågade om allt var okej med mig. Kommer inte glömma det.
En bild från Kurdistan News (Kan inte hitta källan)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar