Tillbaka till Haji Omoran

Behrooz ringde nyss och frågade om jag ville följa med till gränsen till östra Kurdistan där han har ett personligt ärende. Jag tackade gärna till resan, för det var länge jag befann mig i Hajji Omoran området där gränsen till ”Iran” finns.

Senast jag befann mig där var under 1991 under den stora massflykten då en halv miljon kurder befann sig i detta bergsområde för att komma till andra sidan av gränsen i rädslan av att Saddams hämnd på kurder efter uppropet. Jag och mina fem syskon befann vi oss i en liten bil. Vi sov i bilen eftersom det var kallt ute, det gick inte att vända tillbaka eller köra vidare. Gränsen var stängd under flera dagar. Under dessa dagar dog många barn, äldre, och sjuka som inte kunde få tillräckligt med mat. Jag bevittnade själv fler begravningar. När amerikanska hjälpen kom fram och slängde sina matransoner i en pall från flygplanet sprang tusentals mot det gröna fältet för att sno åt sig så mycket mat som möjligt. Jag såg hur människans överlevnadsinstinkt körde över allt vett och regler. Här gällde att överleva, att se till din familj fick mat.

Vi hade tur, vår bil var ganska ny och vi fick plats då mina bröder var ganska små. Det fanns familjer som kom ut bil och fick sova ute.

Två bröder, ena 17 år gammal och den andra 10 år gammal gick förbi vår bil mitt i natten. Det var mycket kallt ute och de hade knappt mycket kläder på. Deras magra kroppar skakades synbart och lilla pojken började gråta. Min pappa vände sig mot oss och frågade om vi kunde ge våra täcken till dem vilket vi gjorde. Pappa bad dem att lägga sig bredvid bilen för att söka skydd mot den kyliga vinden. De var vilsna och hittade inte sin familj och såg ganska förvirrade ut. Solen väckte oss tidigt på morgonen och vi våra täcken hade vikts och lagt på bilen. Bröderna har fortsatt sitt sökande och lämnat täcken kvar. En gest för tacksamhet. De kunde ha tagit med sig men de valde att lämna tillbaka. Jag slutar min berättelse här för att fortsätta berätta det någon annan gång.

Jag kommer ta många bilder och publicera dem här. Vi kommer att sova över någonstans i Ranya kanske jag är osäker.

Jag måste säga att jag vaknade med en stor längtan till min familj i Sverige, mina bröder och speciellt min syster Avan och hennes barn Ivan och Tara. Gud, vad jag älskar Er och utan Er hade det här inte varit värt någonting.